Livsmedelsindustrin förgiftar oss med socker

Jag har sett sockerfilmen på SVT sPlay om handlar om sockrets förfärliga påverkan på oss människor. Jag kan inte förstå hur våra intellektuella samhällen världen över kan tillåta att livsmedelsindustrin förgiftar oss – med vidöppna ögon.

Hur mycket socker äter du egentligen? Filmaren Damon Gameau undersöker det dolda sockret i vår vardagskost genom att äta helt vanlig mat i två månader. Resultatet blir en chock – för både hjärta, hjärna och mage.
Kan ses till lör 20 aug (179 dagar kvar)

Pillerparadoxen

Jag läste boken Pillerparadoxen när den kom ut på engelska, Anatomy of an Illness, och var imponerad. Här får man en mycket välrenommerad vetenskapsjournalists syn på medicinering av universums mest komplexa skapelse.

Vi vet som, DNA Nobelpristagaren James Watson sade: Möjligen kommer vi att förstå hur hjärnan fungerar om 1000 år. När man vet hur oerhört komplicerad kemin är i en enda cell i hjärnan, så är min slutsats att man ska i alla fall vara ytterligt försiktig med att kemiskt påverka hjärnan hos barn där hjärnan inte ens är färdigutvecklad.

Titta på hans presentation här och läs boken.

Publicerat av Nisse Simonson den 11 februari 2016

Min enkla fråga är, när världen ska vakna upp ur sin ständiga narkos?

Vårdens stora dilemma

Jag har nu en anhörig som går ålderns höst tillmötes med ålderns ganska vanliga åkommor. Det började med fallolyckor och därmed följande sjukhusbesök. Nu senast blev det sjukhusbesök och operation efter fall och lårbensfraktur.

benbrott

Efter färdigbehandling har det brukat bli besök på kommunens korttidsboende. Så även nu vid senaste ”ärende”.

På korttidsboendet förmodas det att patienter med lårbensfraktur ska ”mobiliseras” mot största möjliga rörlighet. Min erfarenhet från anhörigs tidigare besök, finns denna terapi mot en högre mobiliseringsgrad bara på papperet.

Rehab

Nu kommer det som jag ser som ett av de största problemen med sjukvård och rehabilitering av en 90 år gammal person och det är KOMMUNIKATION.

På sjuhuset fick varken den anhörige eller de anhöriga någon nämnvärd information om vad som har skett och vad som kommer att ske.

Idag, ganska precis en månad efter anhörigs sjukhusbesök och operation av lårbensfrakturen och två veckors boende på korttidsboende, åter tillbaka till sjukhuset för vård av dubbelsidig lunginflammation, fick jag prata med en läkare. Och det var först efter att jag näst intill hade hotat med att gå till media.

Idag fick jag inte veta mycket mer än vad jag redan visste och har fått veta tidigare. Jag fick berätta om min åsikt för den stackars avdelningsläkaren, angående vård och kommunikation. Kanske att den stackaren får framföra mina åsikter till ”högre ort”?

Kaos
br />
Jag vet inte vad ni tycker, men jag anser det vara sjukvårdens stora dilemma – kommunikation med sina patienter (patient=tålmodig) och anhöriga.

Nu är nästa steg att försöka väcka ansvariga på sjukhuset i Halmstad (numera Hallands sjukhus, Halmstad), kanske hela Hallands läns landsting (numera region), om vad som sker och hur det ser ut ”på golvet”. Naturligtvis är jag bara lekman, men jag förstår ganska mycket – faktiskt.

Bristande kommunikationssystem i sjukvården!

Livets tragedi är inte döden, utan vad vi låter dö inom oss, medan vi lever.

Så ska vården bli mer effektiv

Jag läser i e-tidningen Sjukhusläkaren om Göran Stiernstedts sjukvårdsutredning.

”Remisskrav till akuten och en lagändring som gör att sluten vård kan utföras i hemmet. Det är några delar av Göran Stiernstedts utredning om effektiviteten i vården.

I onsdags överlämnades utredningen om effektivare resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården till regeringen. Utredningens mest konkreta förslag ligger på primärvården. Den föreslås få en förstärkning bland annat genom att resurser omfördelas från sjukhusen.

– Det finns inget land som är så sjukhustungt som Sverige, säger Göran Stiernstedt, utredningens nationella samordnare.

Primärvården föreslås ett dygnet runt-uppdrag och patientinflödet till sjukhusen minskas, delvis för sjukhusens egen skull, säger han.

– På sikt föreslår vi en form av remisskrav för akutbesök på sjukhusen, de har allt för många patienter som inte skulle behöva vara där. Sjukhusen skulle behöva renodla sitt uppdrag.

Det handlar om en pragmatisk form av remiss, framhåller han. En ambulans är en självklar remiss, en kontakt med sjukvårdsupplysningen är en annan form. Förslaget ska inte tolkas som att alla ska passera primärvården oavsett om de är dödssjuka eller inte, betonar han.

Utredarna är bekymrade över att svenska sjukhus har lägre produktivitet än sjukhus i många andra länder och över sjukhusens höga beläggning.”.

Dr Lekmans kommentar:

Varför inte utreda människors vägran att besöka vårdcentralers ”specialister i allmänmedicin”?

Det måste vara ett tankefel någonstans, när så många människor söker sig direkt till den slutna vården – alltså direkt till akutsjukhusen.

Vi läser nästan dagligen om hur människor blir felbehandlade av vårdcentralernas ”doktorer” och ”specialister i allmänmedicin”!

”Några sjuka” dör av för sent skrivna remisser till sjukhusens riktiga specialister. ”Specialisterna i allmänmedicin” har lekt bror duktig och fördröjt en röntgendiagnos, behandling eller operation. Kanske en enkel billig röntgen skulle ha räddat liv, eller fördröjt döden?!

Kanske utredarna skulle börja utreda våra privata och landstingsstyrda vårdcentraler och deras kultur, för att sedan ta itu med sjukhusproblemen. För visst finns det problem inom den slutna vården. Vårdpersonalen går på knäna!

Min inställning är att vårdproblemen beror på tilltron till uppnästa ”specialister i allmänmedicin”. Eller bristen på tilltro till dem! Kanske ni ”specialister i allmänmedicin” skulle reda ut begreppet sjukvård. Remittera den/de sjuka i ett tidigare skede till de riktiga specialisterna. Några patienter skulle troligen överleva, och få leva ett något längre liv då!

Jag har sagt det många gånger tidigare och säger det igen! Jag är bara en simpel lekman, trots epitetet Dr, men jag har sett sjukvården på nära håll och kan/vågar därför ha en bestämd åsikt.
Och det har jag med som synes.

Kanske att jag med detta inlägg kan väcka någon dödstrött riksdags- och landstingspolitiker? Kanske någon titelsjuk ”specialist i allmänmedicin” åker med då?