Undersköterskan – äldreomsorgens nyckelspelare

Jag prenumererar på Gothia Fortbildning och fick detta mejl idag. Det är intressant läsning. Vi som har varit nära vården och kanske även inne i äldrevården, ser behovet av fler USKOR.

Äldreomsorgen står och faller med undersköterskan. Men samtidigt som fler äldre ställer ökade krav på omsorgen, är det ett bristyrke. För att klara utmaningarna krävs att äldreomsorgen kan attrahera, rekrytera och behålla denna nyckelspelare.

Detta är en angelägen bok som fokuserar på Sveriges största yrkesgrupp, undersköterskan. Budskapet är att äldreomsorgens framtid måste diskuteras utifrån några centrala frågor: vem ska arbeta där, vilken kompetens krävs och hur ska löneutvecklingen se ut?

Boken bygger på författarens långa erfarenhet från äldreomsorgen och tar avstamp i forskning samt arbetsmodellen vid äldreboendet Tre Stiftelser.

Varför har du skrivit Undersköterskan?

Jag vill ha en diskussion om äldreomsorgens framtid. Undersköterskan är en nyckelspelare, men uppmärksammas sällan. Mitt budskap är att vi måste satsa på undersköterskorna, utbilda fler och höja yrkets status för att kunna attrahera, rekrytera och behålla personal.

Provläs boken

Om Monica Berglund

Gemensamt ledarskap i äldreomsorgen

Äldreomsorgen jobbar hårt med att skapa mer attraktiva arbetsplatser för att behålla och rekrytera personal. Det kräver både nya idéer och mod. Det har Monica Berglund, vd för äldreboendet Tre Stiftelser i Göteborg. Läs mer….

Kan jag verkligen lita på sjukvården i Halland

Jag funderar på om jag kan lita på sjukvården idag? I synnerhet som jag har passerat 70-strecket. För nästa samma dag som jag passerade 70 så fick jag meddelande från urologen att jag var flyttad till min vårdcentral. Då hade jag varit under sjukhusets beskydd sedan jag arbetade där. När jag då läser om skillnaden i vård mellan högutbildade/lågutbildade och rika/fattiga, stiger oron ändå mer.

En del av denna uteslutning beror säkert på att politikerna har flyttat en mycket väl fungerande urologi från Länssjukhuset i Halmstad till Länsdelssjukhuset i Varberg. Varför är det ingen som vet, mer än mogulen och moderaten Mats Eriksson. Mats Eriksson är ju från Varberg. Kan tro att det har en ”viss påverkansgrad”. Mats börjar ju bli äldre, med äldres sjukdomar som följd.

Ni ska veta att politikerna under många år har haft en otrolig flytthysteri. Eller så har de båda sjukhusen (politikerna) tävlat om vem som ska ha och göra vad. För några år sedan skulle all urologi ligga i Halmstad. En specialist i urologi från Linköpings Universitetssjukhus fick jobbet att utveckla urologin vidare. Hans fru som var ögonspecialist följde med. Efter något halvår ångrade politikerna sig. Urolog- och ögonspecialisterna slutade.

Under flera år så har man haft hjärtkunskap i Halmstad med coronarröntgen. Plötsligt skulle Varberg ha en likadan behandlingsavdelning. Som väl var sade någon stopp. Då hyrde Varberg in en mobil coronarröntgen till stor kostnad i stället, för man ville inte vara sämre än storebror Halmstad. Till slut besinnade sig politikerna. Man skickade då patienterna till Mölndals sjukhus till en än större kostnad.

Nu har all urologutrustning med två robotar stationerats i Varberg. Hur länge är det väl ingen som vet egentligen. Kanske att Halmstad får en stark politiker i det nya region Halland. Då ska det väl ändras om igen an tro. Kanske att all ortopedi som under lång tid varit Varbergs specialitet skall flyttas till Kungsbacka. Den som lever får se.

Nu har ju politikerna i Varberg (Mats Eriksson) äntligen löst storebrorsproblemet. Man gjorde om Hallands Läns Landsting, även kallat Region Halland. Kostnaden var astronomisk till vad man fick för pengarna. Man (politikerna) passade då på att döpa om sjukhusens namn till Hallands sjukhus Varberg, Hallands sjukhus Kungsbacka och Hallands sjukhus Halmstad. Laholm är fortfarande degraderad till vårdcentral. Laholm och ligger 28 kilometer från Halmstad men tar hela 29 minuter att köra.

Man ska då veta att Kungsbacka är en ”dyrkommun” och ligger endast 21 kilometer från Mölndal. Det tar 18 minuter att köra sträckan Kungsbacka Mölndal. Mölndals sjukhus ligger under Sahlgrenska Universitetssjukhusets domän. Där kan man få all hjälp som rimligen står i proportion till kostnaden.

Mölndal och Sahlgrenska ligger dessutom ett stenkast från varandra. Varför då göra Kungsbackas VC till sjukhus? Det är som att kasta pengar i sjön. Varför inte då göra Laholms VC till sjukhus med? Troligen beroende på att Laholm är ett agrikulturellt landskap, till skillnad från Kungsbacka..

För att gå tillbaka till min inledning, om man kan lita på sjukvården i Halland idag, så är nog svaret ett obetingat Nej. Den som har följt alla svängningar håller med mig. Hallands politiker med Mats Eriksson i spetsen är knappast mer seriösa och pålitliga än vad en hungrig varg är.

Nu när Mats Eriksson har fått till det som han vill så aviserar han sin avgång. Troligen sitter han kvar i SKL och SKL. Vad det nu blir för en velepelle som ordförande är det ju ingen som vet. Så lycka till ”region Halland”.

Ordförande Mats Eriksson slutar

Mats Eriksson lämnar sina uppdrag

När blev SKL en myndighet

Jag har ältat detta erbarmliga SKL tidigare och får nu god anledning att återkomma i ärendet. SKL:s kader gör vad landstings, regioners och kommuners tjänstehjon bör och borde göra. Jag undrar då vem som utför tjänstehjonens uppgifter? Det handlar faktiskt om våra skattepengar!

Här ett plock ur Läkartidningen av Malin Lindgren den 2 februari, 2017.

Den politiska och av politiker alltmer styrda intresseorganisationen SKL har fått en allt mer myndighetsliknande roll i förhållande till regeringen – men några krav på insyn, ansvar och objektivitet har inte ställts. Nu kritiserar Riksrevisionen den otydliga ansvarsfördelningen.

– Regeringen bör i första hand använda sina myndigheter för att förverkliga sin politik, och i det här sammanhanget vore det bra att förtydliga Socialstyrelsens stödjande uppgift mot landstingen. Om regeringen fortsätter att använda SKL bör rollfördelning samt regler för insyn, förvaltning och ägande förtydligas, säger projektledare Emma Wallin.

Läs hela inlägget här >>>
 

Det är olönsamt att arbeta ett helt liv

Jag läser en insändare på Hallandsposten av Nils Elovsson och kan konstatera att det är olönsamt att arbeta ett helt liv, när man kan leva livets glada dagar på samhället. Vi ser det dagligen när det gäller våra lycksökande flyttfåglar från sydligare länder.
____________________________

”Jag efterlyser lite heta känslor bland landets pensionärer. Vi måste kontra regeringens slogan ”Det måste löna sig att arbeta” med en pensionärsslogan ”Det måste löna sig att HA arbetat”. Dags för ett pensionärsuppror i den här frågan!

Varför ska vi pensionärer straffas med högre skatt än dagens arbetsavlönade skattebetalare? Det är synnerligen orätt. Jag kan hålla med om att tanken att det ska löna sig att arbeta är god, men idén drabbar en annan samhällsgrupp: vi som har arbetat ett helt liv.

Även vi pensionärer påverkas av statens alla pålagor med punktskatter på t ex drivmedel. Genomförs den planerade nya bensinskattehöjningen lär vi inte komma undan den – då blir det lika villkor!

För den som inte vet skillnaden mellan arbetsskatt och pensionärsskatt vill jag här redogöra för hur min hustru och jag påverkas ekonomiskt:
Enligt skattetabell 30 dras 4 969 kr i skatt varje månad på min pension. Om jag haft motsvarande lön som pension skulle skatteavdraget bli 4 217 kr. Alltså som pensionär betalar jag 9 024 kr mer i skatt i år än om jag varit löntagare.

Min hustru tillhör den pensionärsgrupp som har mycket låg pension. När barnen växte upp valde vi att hon skulle svara för marktjänsten och alltid vara till hands för dem. Men trots att hon har så låg pension drabbas även hon av skattediskrimineringen:
Hennes skatt på pensionen är 1 678 kr. Om hon varit löntagare hade skatteavdraget varit 1 194 kr. På ett år blir skillnaden 5 916 kr mer i skatt än för en löntagare.

Tillsammans betalar vi 14 940 mer i skatt än vad som gäller för löntagare.

Jag måste ställa frågan: Har en regering rätt att skattebelägga en samhällsgrupp på ett olikartat och orättvist sätt än en annan samhällsgrupp?”

Nils Elovsson

FN bör anta en konvention för äldre

Jag följer Sveriges pensionärsorganisationer noga och ser med glädje att någon eller några är mindre hårt partibundna. SPF Senioren verkar vara mer fristående än andra hårt partibundna organisationer såsom PRO.
 
I senaste numret av Senioren berättas om att SPF är på tåspetsarna när det gäller att tillvarata pensionärernas rättigheter. Jag har därför kopierat hela reportaget här:
 
FN bör anta en konvention för äldre. Europas samlade seniororganisationer ställde sig bakom uppmaningen på sitt årsmöte i Bryssel i veckan.
 
Över hundra europeiska äldreorganisationer, bland dem SPF Seniorerna, PRO och SKPF, samverkar under namnet AGE med säte i Bryssel.

Paraplyorganisationen, som representerar omkring 40 miljoner seniorer i Europa, beslutade på sitt årsmöte i torsdags (17/11) att anta en vision om hur de mänskliga rättigheterna bättre ska omfatta också världens äldre medborgare.

– En sådan äldrekonvention skulle ge större tyngd åt våra krav på att äldre faktiskt är lika mycket värda som alla andra, säger Marjan Sedmak, president för AGE till Senioren.

– En konvention skulle också ge större allmän uppmärksamhet åt de strukturella och kulturella barriärer som hindrar äldre från att åtnjuta sina rättigheter fullt ut.

 
Sju principer
AGE tog på sitt årsmöte beslut om huvuddragen i ett sju-punktsprogram för att förstärka äldres tillgång till de mänskliga rättigheterna.

I den punkt som ställer krav på en äldrekonvention står att en sådan också skulle öka äldres egen medvetenhet om vilka grundläggande rättigheter de faktiskt har.

– Tyngden i en FN-konvention skulle också stärka seniorer som rättighetsbärare och stödja dem i att kämpa mot stereotyper och fördomar, säger Marjan Sedmak.

Röstade för
SPF Seniorerna representerar nationen Sverige i AGE som organiserar representanter för samtliga EU-länder.

På plats i Bryssel var SPF Seniorernas samhällspolitiske chef Martin Engman som denna gång ersatte SPF Seniorernas ordförande Christina Rogestam.

– SPF Seniorerna står bakom kravet på en äldrekonvention, säger Martin Engman. Den skulle förtydliga seniorers mänskliga rättigheter och öka medvetenheten om dem.

Jan Arleij
jan.arleij@senioren.se

 
 

Ordet brukare – ren diskriminering

Jag försöker förstå det politikerskapade namnet ”Brukare” och finner följande information.
”Brukare är en bebyggelsebenämning som genom tiderna haft olika innebörd. Från 1600-talet kom termen att beteckna även en mindre jordbrukslägenhet, oftast belägen på enskild mark, vars nyttjanderätt upplåtits åt en brukare som gjorde dagsverken eller annan tjänst åt markägaren. Under 1800-talets slut och 1900-talets början ersattes dagsverksskyldigheten med penningarrende i många fall, och större torp blev ofta arrendegårdar.”.  Se NE.
Under vilket epitet kan en äldre person kan inlemmas?

 

Dagens irrelevanta användning av ordet brukare, tyder som vanligt – på politikers brist på kunskap! Jag undrar över vilka dagsverken som dagens ”brukare” kan tänkas utföra, från sin säng, rullstol, respirator och annat? Jag undrar även över vilket brukarinflytande dagens ”brukare” har?

Varför kallar man inte brukare av skattepengar för egen vinnings skull – för brukare? Jag tänker då på vårdföretag, skolföretag och andra institutioner som driver privat verksamhet med hjälp av våra skattepengar.  
 
Vi kan nog alla tänka oss tanken, att dessa institutioner skulle gå i taket om de blev kallade för brukare. Så varför kalla pensionärer och äldre för brukare?
 
Jag liknar dagens ”vårdgivare” med ra’ckare. Lymmelaktiga ”vårdgivare” ger den simplaste form av vård som politikerna tillåter, tills att brukaren avlider. Sedan är brukaren endast delvis brukare, eftersom gravvården drar ringa kostnad från politikers arvoden och bonusar – per brukare. 

 

Som information till politiker och ”andra” flanar är att motsatsen till brukare anges som Ra´ckare! ”Ra´ckare, busaktig eller lymmelaktig person; förr biträde åt bödel (med uppgiften att bl.a. döda och flå hästar).”. Se NE.

(Idag behandlas djur bättre än äldre på äldreboenden enligt professor Yngve Gustafson)

 

Ordet ra’ckare kunde med fördel appliceras på gårdagens ”nya moderata” politiker, som helst såg att äldre över 65 år snabbast möjligt dog ut.Troligen en besparing, till personer som exporterar pengar till vackra öar.För, den enes död, blir den andres bröd.

Idag år 2016, ser tydligen regeringen Löfven, äldre människor på precis samma sätt som Fredrik Reinfeldt gjorde. För idag är det betydligt viktigare med rika flyktingars väl och ve, än pensionärers och äldres välbefinnande.

Idag vänner får du inte kalla ”det vandrande folket” för vad som helst, för då får du en massa otäcka R-namn och N-namn påklistrade på dig.

Då anser jag det vara mycket märkligt att etablissemanget får kalla äldre människor på äldreboenden och i hemmen, för BRUKARE.

Jag vill hänföra ordet brukare till att vara ren diskriminering av äldre. Lars Andersson kallar det för ÅLDERISM.

Så en avslutande relevant fråga? Är politiker ett vulgärt slödder, eller bara en obildad folkhop?

Fler svenskar lever i absolut fattigdom

Det finns en utbredd, osynlig och växande fattigdom i Sverige. Det handlar om en fattigdom som inte enbart är relativ, det vill säga i förhållande till det omgivande samhället. Majoriteten av dem som söker hjälp har svenskt personnummer, skriver Lotta Säfström, ordförande Sveriges Stadsmissioner.
 
Socialtjänsten hänvisar människor till Stadsmissionen, även när det kommer till sådant som är det offentligas ansvar.
 
Antalet människor i Sverige som lever i djup fattigdom ökar. Systemen till vilka medborgarna sätter sin tilltro krackelerar. Sveriges Stadsmissioners kartläggning av fattigdomsutvecklingen i Sverige, ”Stadens fattiga”, visar att majoriteten av de människor som söker sig till våra organisationer har ett svenskt personnummer och därmed laglig rätt till stöd från det allmänna. Ändå tvingas de be Stadsmissionen om hjälp med en kasse mat eller en varm jacka. Så illa är situationen för många av dem som länge varit beroende av ekonomiskt bistånd eller som fallit mellan stolarna i det land som har världens mest utvecklade välfärdssystem.
————
I dag, den 17 oktober, på Internationella Fattigdomsdagen, diskuterar vi resultatet av vår kartläggning med Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. Vi behöver en öppen reflektion kring fattigdomen i Sverige. Och vi behöver en minister som på ett modigt och banbrytande sätt vågar sätta fokus på de allra fattigaste.
 
 

Äldre skickas runt i vården när helhetssyn saknas

Vården och omsorgen är två av samhällets viktigaste nyckelfunktioner och behöver möta medborgarnas behov på bästa sätt, med högsta möjliga kunskapsnivå.
 
Foto: Tomas Oneborg

Samtidigt måste förstås resurserna användas klokt. Sverige har utvecklat en säker och välfunge­rande akutsjukvård, som kommit att rankas som en av världens bästa, med goda resultat inom till exempel hjärt- och cancersjukvården.

Samma sak gäller den ökade tillgängligheten. Både vården och omsorgen arbetar mer kundorienterat och vi kan i allt större utsträckning välja fritt bland vårdcentraler, specialistsjukhus, hemtjänstföretag och äldreboenden.

Det är nu hög tid att ta tag i ett tredje, minst lika viktigt fokusområde – vården av de mest sjuka.

Så här är det i dag:
Patienten får gång på gång ­träffa nya läkare på vårdcentralen. Besöken på akuten är många, liksom inläggningarna på sjukhus. Vid utskrivning beslutar biståndshandläggare om utökad hemtjänst eller korttidsboende, men till­baka i hemmet uppstår nya problem som åter kräver sjukhusvård.

 
 
3–5 procent av den äldre befolkningen är kroniskt sjuka och använder hälften av de samlade sjukvårdsresurserna. Nyligen kom det en grupp flyktingar till Sverige som också utnyttja vår sjukvår. Denna grupp är det helt tyst om.
 
Tyvärr så verkar inte sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S), socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) eller barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) ha speciellt mycket kunskap om ovan beskrivna fenomen. 
 
Som en liten kommentar, måste jag lyfta på min keps för Åsa Regnér vilken har tagit på sig ett oerhört brett arbetsområde, från vaggan till graven och samtidigt hålla reda på jämställdheten i detta vida spann.
 
 

Livsmedelsindustrin förgiftar oss med socker

Jag har sett sockerfilmen på SVT sPlay om handlar om sockrets förfärliga påverkan på oss människor. Jag kan inte förstå hur våra intellektuella samhällen världen över kan tillåta att livsmedelsindustrin förgiftar oss – med vidöppna ögon.

Hur mycket socker äter du egentligen? Filmaren Damon Gameau undersöker det dolda sockret i vår vardagskost genom att äta helt vanlig mat i två månader. Resultatet blir en chock – för både hjärta, hjärna och mage.
Kan ses till lör 20 aug (179 dagar kvar)

Benchmarking inom landsting och kommun

Benchmarking är prestandajämförelse eller prestandamätning inom företagsekonomi och andra verksamhetsområden med betydelsen att man utvärderar sin verksamhet kvantitativt och eller kvalitativt i förhållande till de man uppfattar beter sig bäst inom respektive verksamhetsområde.

De flesta av de tidiga arbetena inom området benchmarking gjordes i tillverkningsindustrin. Nuvarande benchmarking är ledningsverktyg som tillämpas nästan överallt.

Benchmarking – riktmärkning kan förekomma inom många olika områden och syftar till att rikta in sin målsättning mot de mest intressanta och mest framstående mönsterlösningarna och föredömena inom de områden man är fokuserad på.

Alltså är det en process för att fastställa vem som är den allra bästa inom en verksamhet. Vem som sätter standarden – riktmärket för verksamheten, och vad den standarden består av. Exempelvis vem som har den mest lyhörda kundtjänsten och hur kan vi kvantifiera denna kundtjänsts standard?

För om du inte vet vad standarden är, kan du inte jämföra dig mot den. Du måste alltså veta var dina konkurrenter står i din verksamhet. Du måste räkna ut hur ”vinnaren” blev bäst och avgöra vad du måste göra för att komma dit.

Du vet att du behöver ha riktmärken, men du är alldeles för upptagen för att inse hur och på vilket sätt du ska skaffa dessa riktmärken. Har du inte ett riktmärke, och sedan genomför förbättringar utifrån det, kommer du att hitta dig själv i konkurs.

Då kommer du att ha gott om tid att jämföra, men det spelar ingen roll längre.

Om vi då översätter detta till sjukvården, äldrevården och hemsjukvården, kan vi konstatera att det saknas verksamhetsjämförelse mellan dessa verksamheter.
När man frågar chefer om de ville ha samarbete, var svaret ett entydigt ja. Chefer önskar verksamhetsövergripande träffar för att prata om varandras verksamheter, men ingen verkade vilja ta det första steget. Varken inom landsting (region) eller kommun.
Troligen finns det något informellt samarbete, eller utbyte av erfarenheter mellan personal när man träffas på kurser eller utanför jobbet. Kanske mellan samtliga grupper, men det är inget man pratar om öppet. Tyvärr.
Jag skulle mycket gärna se benchmarking mellan all vårdpersonal. För det är som de erfarna verksamheterna i den privata sfären säger, utbyte av erfarenheter – benchmarking är ett bra sätt, kanske det allra bästa sättet att utveckla verksamheter inom alla verksamheter.

Pillerparadoxen

Jag läste boken Pillerparadoxen när den kom ut på engelska, Anatomy of an Illness, och var imponerad. Här får man en mycket välrenommerad vetenskapsjournalists syn på medicinering av universums mest komplexa skapelse.

Vi vet som, DNA Nobelpristagaren James Watson sade: Möjligen kommer vi att förstå hur hjärnan fungerar om 1000 år. När man vet hur oerhört komplicerad kemin är i en enda cell i hjärnan, så är min slutsats att man ska i alla fall vara ytterligt försiktig med att kemiskt påverka hjärnan hos barn där hjärnan inte ens är färdigutvecklad.

Titta på hans presentation här och läs boken.

Publicerat av Nisse Simonson den 11 februari 2016

Min enkla fråga är, när världen ska vakna upp ur sin ständiga narkos?

Vårdens stora dilemma

Jag har nu en anhörig som går ålderns höst tillmötes med ålderns ganska vanliga åkommor. Det började med fallolyckor och därmed följande sjukhusbesök. Nu senast blev det sjukhusbesök och operation efter fall och lårbensfraktur.

benbrott

Efter färdigbehandling har det brukat bli besök på kommunens korttidsboende. Så även nu vid senaste ”ärende”.

På korttidsboendet förmodas det att patienter med lårbensfraktur ska ”mobiliseras” mot största möjliga rörlighet. Min erfarenhet från anhörigs tidigare besök, finns denna terapi mot en högre mobiliseringsgrad bara på papperet.

Rehab

Nu kommer det som jag ser som ett av de största problemen med sjukvård och rehabilitering av en 90 år gammal person och det är KOMMUNIKATION.

På sjuhuset fick varken den anhörige eller de anhöriga någon nämnvärd information om vad som har skett och vad som kommer att ske.

Idag, ganska precis en månad efter anhörigs sjukhusbesök och operation av lårbensfrakturen och två veckors boende på korttidsboende, åter tillbaka till sjukhuset för vård av dubbelsidig lunginflammation, fick jag prata med en läkare. Och det var först efter att jag näst intill hade hotat med att gå till media.

Idag fick jag inte veta mycket mer än vad jag redan visste och har fått veta tidigare. Jag fick berätta om min åsikt för den stackars avdelningsläkaren, angående vård och kommunikation. Kanske att den stackaren får framföra mina åsikter till ”högre ort”?

Kaos
br />
Jag vet inte vad ni tycker, men jag anser det vara sjukvårdens stora dilemma – kommunikation med sina patienter (patient=tålmodig) och anhöriga.

Nu är nästa steg att försöka väcka ansvariga på sjukhuset i Halmstad (numera Hallands sjukhus, Halmstad), kanske hela Hallands läns landsting (numera region), om vad som sker och hur det ser ut ”på golvet”. Naturligtvis är jag bara lekman, men jag förstår ganska mycket – faktiskt.

Bristande kommunikationssystem i sjukvården!

Livets tragedi är inte döden, utan vad vi låter dö inom oss, medan vi lever.

Världens bästa sjukvård

Min stående fråga är om Svensk sjukvård är världens bästa sjukvård. Naturligtvis är det delade meningar om det. Allt beroende på hur man har blivit behandlad av sjukvården. Bild och text härunder visar vad och hur jag anser att Svensk sjukvård fungerar.

Sjukvård och friskvård borde egentligen gå hand i hand.

Om jag ser till verkligheten så fungerar det långt ifrån på det viset. För, sjukvården av idag arbetar bara med sjuka människor utan att tänka längre än näsan räcker. Oavsett hängiven vårdpersonal är sjukvården en form av löpande-band-princip.

Exempel: En sjuk person kommer in på akuten, behandlas förhoppningsvis med alla till buds stående medel. Den ”friskförklarade” personen åker hem, eller till ett korttidsboende, utan en tanke på framtiden. Tanken om vad som händer sedan saknas. Det är enligt mitt sätt att se det, den största bristen inom ”modern svensk sjukvård” – avståndet mellan sjukvård och friskvård.
(Vårdcentraler återkommer jag till.)

Medicin och forskning borde också gå hand i hand.

Jag läser hyllmeter med forskning inom forskningsområden och forskarrapporter. ”Intressant” är att det sällan finns en anknytning till, eller tillämpning av medicinen rent mänskligt sett.

Visserligen är det ganska många av vårdpersonalen, läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som forskar inom olika områden, men man gör det förmodligen för sin karriärs skull (pengar). Och det är ju vällovligt, för den förkovrade kunskapen kan då komma sjukvården till del.

Hälsa och ekonomi är den största divergensen i svensk sjukvård.

Vi kan alla dagligen tillgodogöra oss information om hur människors hälsa styrs av politikerna. Våra landstingspolitiker ser inte den stora vinsten med en god nationell hälsa.
Min glasklara uppfattning är att politiker bara ser hälsan i siffror, men man vägrar se hela biten.

En frisk person arbetar och stöder ett friskt samhälle i samhällets utveckling, både industriellt som ekonomiskt.
En sjuk person kostar samhället och sjukvården stora pengar. Samtidigt som den sjuke personen går ner sig psykiskt och kanske får det svårt att komma tillbaka till sitt tidigare arbete

Politiker i allmänhet och sjukvårdspolitiker i synnerhet borde se sjukvård i ett större perspektiv. Enligt min erfarenhet, är svensk sjukvård i stort, långt ifrån världens bästa sjukvård idag 2016. Det saknas kommunikation och samarbete mellan regioner och landsting.
Det saknas kommunikation och samarbete mellan region/landsting och kommuner.

Sjukvårdspolitiker ser bara till att försvara den egna politiska stolen med alla till buds stående medel. Det handlar alltså om ett simpelt politiskt revirhävdande. Sjukvårdspolitikerna lever i yttersta välmåga, medan sjukvårdspersonalen går på knäna.

Det låter så bra och ser så bra ut under tre månader i valtider, sedan sjunker politikerna in i fyra års dvala. Den ”kunskap” och framåtanda som fanns under valtiden har sjunkit i glömska.

Därför anser jag sjukvårdspolitikerna vara småaktiga bypolitiker och usla bondfångare. Främst när det gäller att samla på sig arvoden. Sjukvården kommer alltid i andra han, arvoden i första. För att svensk sjukvård åter ska bli bäst/frisk, fordras det ”själsligt friska” sjukvårdspolitiker.

Med valsedlar i bokstavsordning, kan världens bästa sjukvård nog bli bra igen.

Vårdpersonalen går på knäna

Arbetet gör vårdpersonalen sjuk

Vårdpersonalen: En jävla sommar

Lyssna på vårdpersonalen

Vårdpersonalen: ”Vi orkar inte mer”